Freluga Edstuga Byalag

På torsdag den 28:e februari kl. 19.00 är det musikcafé på hilmas med semlor.

Torsdagen den 20 december ca 22.30 uppstod en brand i verkstaden på Tupps som kunnat få ödesdigra konsekvenser, men som kunde begränsas tack vare ägarna Åsa Svedbergs och Peter Parneborgs rådiga ingripande.

För att ta allting från början så parkerade undertecknad som också bor på fastigheten sammanbyggd med stora ladugården, min bil i garaget som bara ligger några meter från brandhärden ca 20.00. Ingen röklukt eller något annat märktes vid den tidpunkten. Åsa och Peter brukar normalt ligga i sängen vid 22-tiden men hade denna kväll ett ärende i Bollnäs och såg eldslågor slå ut från fönstret på verkstaden när de kom hem. Tilläggas kan att verkstaden ligger lite avsides och syns bara under kort stund utifrån vägen.

Åsa ringde 112 medan Peter tillsammans med en annan hyresgäst på gården Pär Olnils, baxade ut gastuber ur verkstaden och tog sedan sin stora traktor och började vräka på snö på den brinnande snickeribyggnaden som är sammanbygd med verkstaden. Brandkåren från Bollnäs och Alfta var på plats ca 11 minuter efter att larmet gått och förstärktes sedan av brandkåren i Alfta, Kilafors och Arbrå, det lyste blåljus runt om på gården.

Trots att branden upptäcktes i ett mycket tidigt skede fick den snabbt fäste i den gamla byggnaden och brandkåren hade svårt att komma åt brandhärden så Peter hämtade sin grävmaskin och skyfflade på snö som Jonny Persson körde fram med traktorn. Till slut rev Peter ner hela den övertända snickeribyggnaden med grävskopan så att brandkåren skulle  komma åt att släcka brandhärden och få branden under kontroll.

Brandhärden ligger bara fem meter från den stora ladugården och det såg hotfullt ut ett tag när brandkåren tycktes ha svårigheter att få kontroll på branden. Undertecknad gjorde sig beredd på att snabbt evakuerad värdesaker och andra föremål men när byggnaden var nedriven så fick brandkåren snabbt kontroll över branden.

Någon brandorsak kunde inte fastställas vid den tekniska undersökningen men ingen misstanke om brott föreligger. Tilläggas kan att det någon dag före även brann i ett nybyggt hus nere vid Edstuga strand också, men även där kunde misstanke om brott uteslutas. Genom en rad lyckliga omständigheter kunde branden begränsas till det gamla snickeriet och övre gamla verkstaden, den stora verkstadsdelen klarade sig i stort sett oskadd.

Man vågar knappt tänka på konsekvenserna om inte Åsa och Peter upptäckt branden i ett tidigt skede och vid den tidpunkten på dygnet.

 

SL

 

Bilder:

 

 

 

 

Samboparet Thomas Olnils och Marie Håkansson bor mitt i Freluga tillsammans med barnen Emil 15 år och Erik 11 år samt med sina två hundar i ett hus mitt i Freluga by som de tagit över efter Maries mormor och morfar (Abraham Persson). Thomas jobbar som regummerare på Däckia och Marie på PWC som revisorsassistent.

De är som vilket par som helst förutom ett alldeles unikt sammanträffande. De är nämligen födda på samma dag och på samma BB så att de låg i samma barnsal tillsammans, då lyckligt ovetande att de senare i livet skulle bli ett par.

21 december 1967 föddes nämligen både Thomas och Marie på Bollnäs BB och bägges släkter härstammar dessutom från Freluga så att deras föräldrar kände till varandra, även om Thomas och Marie själva flyttat till byn på senare år. När de träffades kände redan Marie till att de var födda på samma dag, däremot inte Thomas.

Det är både för- och nackdelar med att vara födda på samma dag. Födelsedagarna firas praktiskt nog samtidigt några dagar före jul så att i princip allt firande klaras av på några få dagar, även de i unga år såg det som en nackdel att fylla år så nära julafton.

I kontakten med myndigheter kan det bli besvärligt när tjänstemännen frågar efter personnummer på bägge i olika sammanhang och inte förstår när de åter hör 671221-75xx. Det kan ge upphov till vissa missuppfattningar som dock reds ut ganska snabbt under viss förvåning från tjänstemännens sida.

Marie brukar dock skryta med att hon är äldst och klokast då hon såg dagens ljus kl 01.20 medan Thomas fick vänta ända till 21.35 innan han föddes.

 

SL

Världscupledaren i Orientering, frelugasonen Jerker Lysell intervjuas i Radio Östergötland:

Extern länk

I år hade Anette och jag bestämt oss för att gå på julotta. Ofta är det skönt att få sova lite extra när man är ledig men vi hade aldrig varit i väg på julotta så i år tänkte vi gå.

Vi hade sett Linda skriva på facebook att hon soundcheckat med Elina så förväntningarna var på topp. När vi närmade oss missionshuset tyckte vi det var väldigt lugnt, inga marschaller eller folk?? Var vi för sena? Kanske börja det redan klockan 6?

Tillslut såg vi en person som kom det var Ann Marie som tog en morgon promenad —hur är det med julottan frågade vi? Är det ingen i år? -Ann Marie ? – Jo men i morgon!! Så snopet  gick vi hem och åt en härlig julfrukost istället och klev upp lika tidigt dagen efter för att gå på julotta 🙂

Lajan

Bilder från julottan:

 

Ca 15 km skidspår finns nu skrivande stund uppdragna i Freluga med omnejd.

Det  är Olle Larsson tillsammans med barnen Emelie och Karl-Oskar som dragit upp spåren som går i en slinga nedanför Dahlheims bort mot Christer och Ingrid Rystedt för att sedan vända tillbaka bort mot Mödänge där den går på Jönses åkrarna. Dessutom finns en fin avstickare mot Hammaren, runt viken bort mot Blomrosa.

Kanske något för den som vill motionera bort lite julmat.

Länk till skidspårskarta

 

Lite bilder:

SL

Kommer snart i din brevlåda.

 

 

 

 

Bytidningens första nummer mars 1993

 

Till våren är det 20-årsjubileum för Frelugas bytidning. Freluga var först bland byarna men det dröjde inte länge förrän bytidningar började poppa upp i Sörbo, Söräng, Lenninge, Segersta m.fl. och ett flertal av dessa byar har både startat upp och lagt ner sina tidningar.

Nu har krisen även nått Freluga bytidning då flera avhopp har aviserats från en redan liten bytidningskommitté så frågan är om det blir något jubileumsnummer till våren.

Just nu är det skriande behov av ytterligare personer som är villig att föra denna tradition vidare som blivit en institution i byns senare historia. Lite datorvana är allt som behövs och intresserade kan vända sig till någon i bytidningskommittén.

Illustration: Therese Larsson

 

I ett tillstånd av berusning eller annan tillfällig sinnesförvirring lät jag mig övertalas av dåvarande frun att skaffa en siameskatt. Året var 1982 och några veckor senare anlände en mager varelse med minimal päls, alldeles för stora öron i förhållande till ansiktet och med en röst som lät som en gisten dörr och ett decibelvärde på 125.

Hon fick av någon anledning det högadliga namnet ”Duchess Minoue de Beaufort” efter någon diffus stamtavla, men tilldelades av undertecknad snabbt epitetet ”kattjävel”, för vem orkar skrika ”Duchess Minoue de Beaufort” när man ursinnig jagar en flyende siameskatt uppför en trappa som just snott människoföda på matbordet samtidigt som kattmaten stått orörd i två dagar, eller som skitit på tvättstugegolvet två meter ifrån den nyligen rengjorda kattlådan, eller som öppnat dörren till sovrummet genom att hoppa på handtaget nio gånger mellan kl 02.38 och 04.03 eller som käkat upp sin fjärde undulat på ett halvår genom att peta ner fågelburen på golvet etc. listan kan göras lång.

Från sitt residens på fönsterbrädan i köket styrde och ställde hon med sin självklara adliga bakgrund och överlägsenhet över hushållets övriga medlemmar och gjorde vad som föll henne in. Alla former av uppfostran var totalt meningslösa, det var förmodligen lättare att odla bananer på Kebnekaise, men eftersom det gällde att visa för övriga familjemedlemmar vem som hade makten i huset (även kallad manlig prestige) så försökte sig undertecknad på någon form av uppfostran mot alla hennes tokerier medan ”kattjäveln” förmodligen tyckte tvärtom då vi som två boxare inför en titelfight stod ansikte mot ansikte och skällde och stirrade varandra i ögonen. Hennes skällande bestod av en raspig, gäll, konstant skrikande röst och när den gick upp i falsett visste man att inom bråkdelen av en sekund kommer det att smälla i form en liten svart tass med alla klor ute som skickar på en radda örfilar eller också bet hon mig helt enkelt på nästippen.

”Kattjäveln” hade liksom andra honor även sexuella känslor men här var det inte fråga om att att låsa upp dessa med restaurangbesök, blommor, choklad, smycken och fjäskande i oändliga timmar innan någon fick komma till skott, utan här var det pang-på-rödbetan som gällde och otaliga var de gånger ”kattjäveln” smet ut med blixtens hastighet och sedan ylande kallade till sig alla potentiella bondkatthannar inom en radie på två kilometer i Freluga by för att bedriva sexorgier mitt på gatan inför alla grannar, där falerade den adliga överlägsenheten och högfärdigheten med råge.

Att försöka ge en beskrivning av hur en dygnet-runt löpande siames låter kan ej beskrivas i skrift. ”Kattjäveln” fick förvisso p-piller men det krävdes en insatsstyrka på minst fyra man för att få ner pillren i halsen på den vilt skrikande och fäktande ”kattjäveln” med alla tillbuds stående klor ute, som dessutom spottade ut pillren efter ett tag, utan att vi märkte något.

Under en löpperiod där ”kattjäveln” skrek konstant i tre dygn med sina lockrop (förutom då de tillfällen mitt i natten där jag yrvaken och förbannad rusat upp och för 344:e gången jagat henne uppför trappen skrikande just ”kattjävel”och tillfälligt tystat henne i tre minuter), blev desperationen efter två sömnlösa nätter för stor och jag drog på henne ett kattkoppel för att under kontrollerade former fixa en älskare till henne och förhoppningsvis ge oss andra lite nattsömn.

Väl ute släppte jag ner ”kattjäveln” på backen, som genast lade sig på gruset och vägrade att röra på sig. Dessutom var hon knäpptyst, alla lockrop från henne var som bortblåsta. Jag lyfte upp henne, men hon lade sig genast platt på marken och sa fortfarande inte ett ljud. Till slut började jag gå och släpade henne i gruset i ett hopp att få henne att resa på sig, men ”kattjäveln” vägrade fortfarande utan for som en trasa på grusvägen. Uppgiven bar jag in den dammiga ”kattjäveln” som väl inomhus åter började yla efter två minuter.

Då inte ”kattjäveln” ägnade sig åt fortplantningsorgier på gatan drog hon sig inte för att delta i kattslagsmål med sina friare när hon var på sitt vanliga ilskna, överlägsna humör med oändliga veterinärbesök som följd. Insatsstyrkan kallades alltid in för att försöka få in den skadade och vilt skrikande ”kattjäveln” i buren och under transporterna till veterinärstationen skrek hon konstant och härjade runt i buren. På veterinärstationen sattes i all hast en ny insatsstyrka ihop bestående av personal, andra kunder och frun, denna gång för att få ut ”kattjäveln” ur buren och som väl inne i behandlingsrummet for runt bland hästliniment och formalinflaskor. Denna procedur upprepade sig varje gång.

Rekordet för veterinärbesök slogs för övrigt då hon fastnade högt upp i en tall med en klämd högertass som följd, bara för att väl vara hemma från veterinärstationen några timmar senare hoppa upp på en het spisplatta med brännskador på vänster tass och en ny färd till samma veterinärstation gjordes med samma organisation av insatsstyrka.

Åren gick och maktkampen fortskred konstant. Mot slutet började ”kattjäveln” att slita av sig pälsen, som om hon ville få oss att förstå att hon var en människa av ädel börd och inte en ”kattjävel”. Efter att 1994 ha konstaterat en cancersvulst i en juver samt problem att äta togs det tunga beslutet om den sista resan till veterinären.

Undertecknad fick uppdraget och den här gången behövdes ingen insatsstyrka för att få in henne i buren, för första gången gick hon in självmant och sa inte ett ljud på hela resan, hon fattade vad det handlade om.

En tung, stillsam resa som gick i slow-motion till veterinärstationen påbörjades under total tystnad. Jag lämnade av henne hos veterinären (som fanns någonstans i periferin), utan att vi såg varandra i ögonen. Det sista jag såg av Duchess Minoue de Beaufort var hennes nedböjda trötta huvud som stirrade ner i bädden och hennes längtan på att få bli befriad från sina fysiska plågor.

Jag stängde dörren till behandlingsrummet och återvände med tunga steg till bilen som i en bubbla och hann bara ett hundratal meter innan tårarna förvandlade frelugavägen till en brusande och ofarbar vårflod. Jag svängde av in på Sävstaås stora parkering där jag grät hejdlöst som ett barn i stor sorg och saknad av en annorlunda personlighet i form av en ”kattjävel” en lång stund innan jag samlade ihop mig och åkte hem till ett tyst hus i sorg…

Vila i frid Minoue!

PS. Förmodligen sitter ”kattjäveln”på en molntapp vilt skrikande och vevar med tassen när hon får läsa detta.

 

 

SL