Tomas Brolin -94
Nu när sommaren står för dörren kan det vara svårt att komma ihåg tidigare somrar hur de varit väderleks- och upplevelsemässigt. Man blandar gärna ihop åren, särskilt de som börjar komma upp i domsamma.
En sommar står dock i fullständigt särklass i minnesbanken och det var den s k VM-sommaren 1994 då ett högtryck av sällan skådat slag parkerade över Sverige under flera veckor i samband med fotbolls-VM i USA. För alla onlinespelande och facebookande småglin bakom sina neddragna persienner, som aldrig upplevt en sommar kommer här en berättelse från oss som fick vara med om denna upplevelse.
Juni hade varit kall och regnig och dagen före midsommar ösregnade det på tvären och var åtta grader varmt. På midsommaraftonens morgon var det fortfarande mulet men vid horisonten kunde en skarpt blå himmel skönjas som bara växte och drog med sig hela molnschoket bort mot kusten och var inledningen på högtrycket och midsommarfirandet som då höll till på Egnells åker kunde avnjutas i strålande solsken.
Temperaturen steg i takt med fotbollsframgångarna, mygg och knott torkade bort, gräsmattorna var mer brun än grön och semesterfirande svenskar tillbringade dagarna på badstranden för svalka och kvällarna framför TV-apparaterna där Sverige avancerat till kvartsfinal. Det blev en synnerligen dramatisk match mot Rumänien som avgjordes på straffar där Thomas Ravelli räddade den sista straffen och lilla Sverige var i semifinal i VM.
Stämningen i Freluga kunde nu betraktas som hysteriskt kontinental där t o m den dåvarande fotbollsointresserade frun rycktes med i detta tillstånd och inför bronsmatchen en lördagkväll mot Bulgarien hängdes den svenska flaggan ut från fönstret. Det blev en klang- och jubelföreställning där Sverige vann med 4-0 och därmed tog hem bronsmedalj i VM, en stor bedrift. Glädjen visste nu inga gränser och ett antal bybor var samlade på tomten och det kramades och badades i fontänen som i detta fall bestod i en liten barnbassäng i den ljumma och myggfria sommarnatten.
Högtrycket fortsatte även sedan fotbolls-VM tagit slut i några veckor till och i slutet av juli var det dags för den årliga räkaftonen på Sörbo bygdegård. Sörboarrangörerna hade haft otur med vädret under en följd av år och lyckats pricka in lågtrycken lagom till sina räkaftnar, men detta år skulle väl även de få ta del av högtrycket där inte en regndroppe kommit på sju veckor. Väderleksrapporterna samma dag visade på fortsatt högtryck och vi var ett tiotal bybor som samlats för att cykla några kilometer till grannbyn i det kvava men soliga vädret. När vi lämnade Freluga kunde ett dovt muller skönjas någonstans och efter ett antal vätskestopp ökade mullret markant men ingen fattade varifrån det kom, det var ju en klarblå himmel.
När vi kom ut på åkrarna före bygdegården tornade ett enormt svart moln upp sig framför oss som sprutade ut blixtar varannan sekund. Man trodde inte sina ögon, den scenen kunde ha varit hämtad från någon av dagens katastroffilmer och ingen hade upplevt något liknande. Vi ökade takten och kom fram till bygdegården där festkommittén dukat långbord utomhus med servetter, plastmuggar och pappersdukar. Eftersom orkestern också stod för förplägnaden i detta fall en helstekt gris, hade de ställt upp sina instrument på lastbilsflaket i förväg.
Ovädret var fortfarande en bit ifrån men det dundrade och blixtrade konstant. –Äh, det är bara töröska” sade en lokal sörbobo som deklarerade att han minsann skulle sitta utomhus vilken några andra också gjorde. Vi tog för säkerhets skull maten med oss och satte oss inomhus och det var en märklig syn när molnen och åskan drog i över Sörbo. Det som tidigare varit en solig kväll förvandlades till en sen novemberkväll när mörkret drog in och som på en knapptryckning forsade vattnet nedför fönsterrutorna som skallrade av de kraftiga åskdundren. Folk, inklusive den lokale sörbobon kom dyblöta inspringande med sina papptallrikar där fläskbitar simmade runt i regnvatten uppblandad med sås, någon annan prioriterade groggen genom att hålla näven över när ösregnet startade.
Åskovädret gick över på ca femton minuter och när vi tittade ut på gårdsplanen var förödelsen total. Bord och stolar låg huller om buller, papperdukar hade slitits sönder och servetter låg kringströdda över halva Sörbo. Det såg ut som om festen hade varit fast den knappt hade börjat. De elektrifierade instrumenten var dyblöta och kunde inte användas och festkommittén fick knacka dörr för att låna ihop nya instrument till orkestern.
Temperaturen hade sjunkit med tio grader på en halvtimme, det var fuktigt i luften och lyckligtvis slapp vi tromben som istället gick över Söräng, Heden och ner mot staden där stora träd rycktes upp och tak blåste av sina hus. Att ingen omkom under denna kväll är ett stort under.
När vi cyklade hem på natten var vi några stycken som cyklade ner till Bomkojan och tog ett nattdopp i skenet av några värmeljus. Det uppvärmda vatten var behagligt varmt medan luften var åtskilligt kallare och vi pratade om ovädret som hade kommit och satt en dramatisk punkt för VM-sommaren 1994, en sommar vi aldrig glömmer…
SL
