Kategori: Okategoriserade

Ca 15 km skidspår finns nu skrivande stund uppdragna i Freluga med omnejd.

Det  är Olle Larsson tillsammans med barnen Emelie och Karl-Oskar som dragit upp spåren som går i en slinga nedanför Dahlheims bort mot Christer och Ingrid Rystedt för att sedan vända tillbaka bort mot Mödänge där den går på Jönses åkrarna. Dessutom finns en fin avstickare mot Hammaren, runt viken bort mot Blomrosa.

Kanske något för den som vill motionera bort lite julmat.

Länk till skidspårskarta

 

Lite bilder:

SL

Kommer snart i din brevlåda.

 

 

 

 

Bytidningens första nummer mars 1993

 

Till våren är det 20-årsjubileum för Frelugas bytidning. Freluga var först bland byarna men det dröjde inte länge förrän bytidningar började poppa upp i Sörbo, Söräng, Lenninge, Segersta m.fl. och ett flertal av dessa byar har både startat upp och lagt ner sina tidningar.

Nu har krisen även nått Freluga bytidning då flera avhopp har aviserats från en redan liten bytidningskommitté så frågan är om det blir något jubileumsnummer till våren.

Just nu är det skriande behov av ytterligare personer som är villig att föra denna tradition vidare som blivit en institution i byns senare historia. Lite datorvana är allt som behövs och intresserade kan vända sig till någon i bytidningskommittén.

Illustration: Therese Larsson

 

I ett tillstånd av berusning eller annan tillfällig sinnesförvirring lät jag mig övertalas av dåvarande frun att skaffa en siameskatt. Året var 1982 och några veckor senare anlände en mager varelse med minimal päls, alldeles för stora öron i förhållande till ansiktet och med en röst som lät som en gisten dörr och ett decibelvärde på 125.

Hon fick av någon anledning det högadliga namnet ”Duchess Minoue de Beaufort” efter någon diffus stamtavla, men tilldelades av undertecknad snabbt epitetet ”kattjävel”, för vem orkar skrika ”Duchess Minoue de Beaufort” när man ursinnig jagar en flyende siameskatt uppför en trappa som just snott människoföda på matbordet samtidigt som kattmaten stått orörd i två dagar, eller som skitit på tvättstugegolvet två meter ifrån den nyligen rengjorda kattlådan, eller som öppnat dörren till sovrummet genom att hoppa på handtaget nio gånger mellan kl 02.38 och 04.03 eller som käkat upp sin fjärde undulat på ett halvår genom att peta ner fågelburen på golvet etc. listan kan göras lång.

Från sitt residens på fönsterbrädan i köket styrde och ställde hon med sin självklara adliga bakgrund och överlägsenhet över hushållets övriga medlemmar och gjorde vad som föll henne in. Alla former av uppfostran var totalt meningslösa, det var förmodligen lättare att odla bananer på Kebnekaise, men eftersom det gällde att visa för övriga familjemedlemmar vem som hade makten i huset (även kallad manlig prestige) så försökte sig undertecknad på någon form av uppfostran mot alla hennes tokerier medan ”kattjäveln” förmodligen tyckte tvärtom då vi som två boxare inför en titelfight stod ansikte mot ansikte och skällde och stirrade varandra i ögonen. Hennes skällande bestod av en raspig, gäll, konstant skrikande röst och när den gick upp i falsett visste man att inom bråkdelen av en sekund kommer det att smälla i form en liten svart tass med alla klor ute som skickar på en radda örfilar eller också bet hon mig helt enkelt på nästippen.

”Kattjäveln” hade liksom andra honor även sexuella känslor men här var det inte fråga om att att låsa upp dessa med restaurangbesök, blommor, choklad, smycken och fjäskande i oändliga timmar innan någon fick komma till skott, utan här var det pang-på-rödbetan som gällde och otaliga var de gånger ”kattjäveln” smet ut med blixtens hastighet och sedan ylande kallade till sig alla potentiella bondkatthannar inom en radie på två kilometer i Freluga by för att bedriva sexorgier mitt på gatan inför alla grannar, där falerade den adliga överlägsenheten och högfärdigheten med råge.

Att försöka ge en beskrivning av hur en dygnet-runt löpande siames låter kan ej beskrivas i skrift. ”Kattjäveln” fick förvisso p-piller men det krävdes en insatsstyrka på minst fyra man för att få ner pillren i halsen på den vilt skrikande och fäktande ”kattjäveln” med alla tillbuds stående klor ute, som dessutom spottade ut pillren efter ett tag, utan att vi märkte något.

Under en löpperiod där ”kattjäveln” skrek konstant i tre dygn med sina lockrop (förutom då de tillfällen mitt i natten där jag yrvaken och förbannad rusat upp och för 344:e gången jagat henne uppför trappen skrikande just ”kattjävel”och tillfälligt tystat henne i tre minuter), blev desperationen efter två sömnlösa nätter för stor och jag drog på henne ett kattkoppel för att under kontrollerade former fixa en älskare till henne och förhoppningsvis ge oss andra lite nattsömn.

Väl ute släppte jag ner ”kattjäveln” på backen, som genast lade sig på gruset och vägrade att röra på sig. Dessutom var hon knäpptyst, alla lockrop från henne var som bortblåsta. Jag lyfte upp henne, men hon lade sig genast platt på marken och sa fortfarande inte ett ljud. Till slut började jag gå och släpade henne i gruset i ett hopp att få henne att resa på sig, men ”kattjäveln” vägrade fortfarande utan for som en trasa på grusvägen. Uppgiven bar jag in den dammiga ”kattjäveln” som väl inomhus åter började yla efter två minuter.

Då inte ”kattjäveln” ägnade sig åt fortplantningsorgier på gatan drog hon sig inte för att delta i kattslagsmål med sina friare när hon var på sitt vanliga ilskna, överlägsna humör med oändliga veterinärbesök som följd. Insatsstyrkan kallades alltid in för att försöka få in den skadade och vilt skrikande ”kattjäveln” i buren och under transporterna till veterinärstationen skrek hon konstant och härjade runt i buren. På veterinärstationen sattes i all hast en ny insatsstyrka ihop bestående av personal, andra kunder och frun, denna gång för att få ut ”kattjäveln” ur buren och som väl inne i behandlingsrummet for runt bland hästliniment och formalinflaskor. Denna procedur upprepade sig varje gång.

Rekordet för veterinärbesök slogs för övrigt då hon fastnade högt upp i en tall med en klämd högertass som följd, bara för att väl vara hemma från veterinärstationen några timmar senare hoppa upp på en het spisplatta med brännskador på vänster tass och en ny färd till samma veterinärstation gjordes med samma organisation av insatsstyrka.

Åren gick och maktkampen fortskred konstant. Mot slutet började ”kattjäveln” att slita av sig pälsen, som om hon ville få oss att förstå att hon var en människa av ädel börd och inte en ”kattjävel”. Efter att 1994 ha konstaterat en cancersvulst i en juver samt problem att äta togs det tunga beslutet om den sista resan till veterinären.

Undertecknad fick uppdraget och den här gången behövdes ingen insatsstyrka för att få in henne i buren, för första gången gick hon in självmant och sa inte ett ljud på hela resan, hon fattade vad det handlade om.

En tung, stillsam resa som gick i slow-motion till veterinärstationen påbörjades under total tystnad. Jag lämnade av henne hos veterinären (som fanns någonstans i periferin), utan att vi såg varandra i ögonen. Det sista jag såg av Duchess Minoue de Beaufort var hennes nedböjda trötta huvud som stirrade ner i bädden och hennes längtan på att få bli befriad från sina fysiska plågor.

Jag stängde dörren till behandlingsrummet och återvände med tunga steg till bilen som i en bubbla och hann bara ett hundratal meter innan tårarna förvandlade frelugavägen till en brusande och ofarbar vårflod. Jag svängde av in på Sävstaås stora parkering där jag grät hejdlöst som ett barn i stor sorg och saknad av en annorlunda personlighet i form av en ”kattjävel” en lång stund innan jag samlade ihop mig och åkte hem till ett tyst hus i sorg…

Vila i frid Minoue!

PS. Förmodligen sitter ”kattjäveln”på en molntapp vilt skrikande och vevar med tassen när hon får läsa detta.

 

 

SL

 

Folk trodde nog det slagit runt i skallen på den vanligtvis frispråkige försäljaren Stisse Valfridsson på LUVA Motor & Fritid när han anmälde sig till premiären av Rehns BK:s terränglopp Bollnäs Trail Race den 13 oktober och i samband med detta redan myntat de klassiska orden ”Det är ju bara fem kilometer”. Vad Stisse inte visste var att banan första två kilometer bar rätt uppför upp mot Bollebergstoppen.

Man skulle kunna misstänka någon form av vadslagning eller något villkor för en jätteorder av tio fyrhjulingar inblandat i detta men nu rörde det sig bara om en träningsvillig chef för LUVA som tittade på arrangemanget på nätet, när Stisse passerade förbi och eftersom han som försäljare med väloljad käft gärna pratar först och tänker sedan slängde han ur sig ”Anmäl mig också!”

Nyheten om Stisses debut som terränglöpare spred sig nu med blixtens hastighet ut i världen och trängdes på löpsedlarna tillsammans med Zlatans nya kalsonger och den ekonomiska situationen i Grekland. Det var med andra ord omöjligt att backa ur.

Det vara bara att sätta igång med träning för den otränade Stisse vilket han gjorde ca tre veckor före tävlingen. Träningsschemat innehöll träning en dag och sedan vila två dagar och det var en blandning av löpning och gymbesök.

Tävlingsdagen var så kommen och det var en spänd Stisse som vankade runt på Bollegården  oroligt stirrande upp mot Bollebergstoppen som nu tornade upp sig som ett Himalayamassiv . Med sig hade han Parkeringsvakten i Bollnäs kommun och tillika spelkompisen i Frelugas egen byorkester ”Zven-Emilz feat. Ztizzez”, Emil Göthlund som ämnade springa den längre 10-kilometerssträckan, förmodligen som ett träningstillfälle för att bättre kunna springa ifrån lappade bilister. Uppe på Bollebergstoppen hade en liten men röststark skara frelugasupportrar samlats, Stisses fru Vickan, Åsa och byorkesterns tredje medlem Lajan som skyllde sitt ickedeltagande på förkylning.

Starten gick så nere vid skidstadion och uppifrån Bollebergstoppen såg det ut som  små olikfärgade prickar som rörde sig framåt och en något kraftigare röd prick som sladdade längst bak. Supporterskaran bytte nu plats för att få en överblick i det skogsparti där löparna skulle passera och efter några minuter började det röra på sig nere i skogen och vem kommer först om inte en frelugabo, dock inte Stisse utan Jesper Lysell som skaffat sig några sekunders överläge gentemot övriga konkurrenter. Deltagarna kom sedan i en jämn ström och Emil passerade ca 5:30 efter Jesper. Det blev glesare och glesare med löpare och till slut var det tyst i skogen och ingen Stisse hade passerat. Spekulationerna härjade vilt bland supporterskaran, hade han gått in i väggen, sprungit vilse och hamnat med bulgariska bärplockare eller upprättat ett basläger med syrgas och sherpas efter halva uppförsbacken? Men efter tio minuter kunde något rött skymta bland träden som sakta rörde sig framåt och förde en ojämn kamp mot tyngdlagens hårda regler uppför.

Äntligen kom vår hjälte, supporterskaran fick luft i lungorna och bar Stisse sakta med säkert uppåt den sista biten med hejarop och skramlandes med koskällor som på en fotbollsmatch. Av etiska skäl skall vi inte gå in på Stisses s k löpsteg utan den kan beses i bifogat filmklipp och talar för sig själv. Den okunniga men entusiastiska och hjälpsamma supporterskaran gav små tips i form av ”sära på bena när du springer” eller ”Nu är det bara nedför och tyngdlagen gör att det går fortare än alla andra löpare”.

Ner till målet befäste Jesper sin ledning och vann på den fina tiden 39,26 över 10 kilometer och var en knapp minut före näste man. Emil hade 66,01 på samma sträcka och Stisse kom till slut i mål på 46,23 och missade sin vadslagning med Peter Parneborg med 1,23 minuter som gick ut på att Peter skulle gå med en tröja märkt ”Stisse är min idol” om han klarat 45-minutersgränsen. Han fick dock plåster på såren då han vann ett presentkort på Karma träningscenter och uteslöt inte en start även nästa år, ”det var ju bara fem kilometer”.

SL

Filmen uppför backen med Stisse (hav tålamod, tar en stund att ladda in)

 

Emil och Stisse före start

 

Supporterskaran

 

Jesper i ledningen vid Bollebergstoppen!

 

..och Herr Valfridsson en bra stund senare..

Jesper i mål som segrare.

 

Emil i mål.

Slutsegrare Jesper fick träffa Herr Valfridsson..

 

 

 

Torsdagen den 27 september är det musikcafé på hilmas kl 19.00, Välkomna!

Arbetsdag på hilmas söndagen den 7 oktober kl. 11.00

 

 

 

Emil Göthlund är ju känd som duktig gitarrist i byns rockband Zven-Emilz feat. Ztizzez. På vardagarna byter han dock ut den förskräckliga röda scenkostymen med halmhatten och drar istället på sig den mer diskreta parkeringsvaktsmunderingen. Fr o m maj så patrullerar nämligen Emil Bollnäs gator för att se till att bilister håller sig inom de regler och förordningar som gäller som s k manlig Lapp-Lisa.

Emil trivs alldeles förträffligt med sitt arbete och ser det som ett serviceyrke även om han hade en tuff start de första veckorna. Introduktionen bestod av en utbildning under två veckor där trafikregler pluggades in och där det även ingick psykologi och självförsvar, att vara parkeringsvakt är ingen dans på rosor, inte ens i Bollnäs. Även om han pluggat in de regler som finns så uppstår ju en viss osäkerhet när man släpps ut på gatorna som nykomling och få vara med om mindre roliga upplevelser som att möta arga och frustrerade bilister som hotar med anmälningar till tingsrätter, miljödomstolar och alla instanser som går att uppbringa när dom upptäcker att en parkeringsvakt står vid just deras bil, så det blev mycket skäll den första veckan.

Han är dock en positiv kille med glimten i ögat och nu när han blivit varm i parkeringsvaktskostymen friar han hellre än fäller såvida det inte rör sig om uppenbara överträdelser och förklarar vilka regler som gäller. Att vara konsekvent i sitt arbete är ett måste, alla behandlas lika och här gäller ingen gräddfil ens för frelugabor vilket undertecknad fick erfara då Emil på stående fot skrev ut en bot för tvivelaktig parkering i trädgården innan denna intervju påbörjats (se bild). Samma bot revs dock med en blinkning när intervjun var över. Tilläggas kan att det är ett mycket ansvarsfullt arbete att övervaka ordningen på våra gator. En lönestrejk i Stockholm för några år sedan bland Lapp-lisorna förvandlade staden till ett trafikkaos på bara 36 timmar och arbetsgivaren gav med sig omgående beträffande löneförhandlingarna.

Tjänsten som parkeringsvakt innebär inte bara att kontrollera bilister utan även att bistå gatukontoret med reparation av skyltar, handhavande av skrotbilar som står uppställda på stadens gator m.m. Bötesbeloppen varierar beroende på allvarlighetsgraden på mellan 500 – 1000 kronor.

I ett utsatt yrke som parkeringsvakt uppstår ju vissa illasinnade rykten och skvaller i en liten ort som Bollnäs och Emil har redan hunnit skaffa sig ett rykte som han med kraft vill dementera, som att han skulle ha följt efter en lagöverträdare med sin tjänstebil ända upp till Framnäs och delat ut en bot utanför dennes bostad.

Till sist bjuder Emil på en historia från det verkliga livet. Emil att hade satt en böteslapp på en bil utanför Folkets Hus en vardag då två äldre damer i 75-årsåldern kommer fram till bilen och följande konversation utspelar sig:

–         Ser du Hilda, du har fått parkeringsböter, sa den ena tanten med vilt uppspärrade ögon.

–         Man får bara stå fyra timmar på denna parkering, förklarade Emil.

–         Ja, det ger jag blanka fan i, jag har stått så här i femton år så jag har säkert förtjänat denna lapp, skrockade Hilda blinkande med ena ögat mot Emil innan tanterna fnittrande satte sig i sin bil och körde iväg.

Eftersom trummisen i Emils band Zven-Emilz feat. Ztizzez, den synnerligen otränade Stefan ”Stisse” Valfridsson har fått hjärnsläpp och anmält sig till terränglöpningstävlingen Bollnäs Trail Race på Bolleberget i oktober och fällt den redan klassiska kommentaren ”Det är bara fem kilometer”, har Emil engagerats för att dela ut parkeringsböter fastsatta i Stisses panna utifall han skulle bli stående på samma ställe i mer än fyra timmar under loppet. Freluga.se lovar att bevaka även denna händelse.

SL

 

 

Emil till höger i fritidskläderna, till vänster terränglöparen Stefan Valfridsson

Bytidningen för september 2012 finns nu som pdf-fil under fliken ”Bytidningen”.